Södertälje Taxis historia

 

Droskrörelse i Södertälje!


Yrket att transportera människor och gods har en mycket lång tradition. Redan på 1100-talet började man att utföra körslor mellan Mälarhamn och Stadshamnen vid inre Maren. Denna hantering pågick under år hundradena i större eller mindre omfattning. Mera renodlade passagetransporter inom staden, i form av beställningstrafik, kom till stånd vid mitten av 1800-talet, då Södertälje blev en kurort. Många badpatienter kom till staden för att söka bot för sina krämpor vid kallvattenkurinrättningen och dessa var ofta vana vid att kunna anlita hästdroskor för att ta sig från en plats till en annan.

De i staden verksamma åkarna var inte sena att hörsamma sommargästernas önskemål. Åkarna ställde upp med landåer och kupéer, i vilka de körde sina kunder. Ganska snart fann åkarna att det var lämpligt att stå med sina ekipage på stora torget eller utanför badinrättningen och vänta på kunder under säsongen. Stadsborna utnyttjade även denna service, och i takt med att staden växte och befolkningen ökade, blev droskrörelsen mer och mer permanent.


Den stora befolkningsökningen från 1890-talet och fram till första världskriget, gjorde att bebyggelsen sökte sig utåt från det gamla stadsområdet. Transporterna av människorna blev fler och straxt efter sekelskiftet fanns omkring sex droskekipage i staden. Redan 1897 hade den första automobilen tillverkats i landet, men det skulle dröja nästan 15 år innan dessa självgående ekipage gjorde sin entré i stadens droskrörelse. Detta trots att man hade en av landets första bilfabriker i Södertälje. Enligt tillgängliga uppgifter var det en man som hette Johan Lindvall som körde en Scania-Vabis personautomobil hos åkaren K U Gustafsson redan 1912. Drift kostnaderna och tillförlitligheten gjorde dock att hästdroskorna kunde hävda sig ännu några år.

Första världskriget lade sin hämsko på utvecklingen, men i början av 1920-talet blev automobilerna flera samtidigt som de blev bekvämare och mera driftsäkra. Komforten för chauffören och passagerarna fick ett visst skydd av den sufflett de flesta bilar hade och som gick att fälla upp, men chaufförerna satt oskyddade vid ratten i ur och skur. Någon värme fanns inte för varken förare eller passagerare, så det gällde att vara varmt klädd.

Flera av stadens åkare skaffade sig bilar för personbefordran som ett komplement till sin övriga verksamhet. De flesta som hade droska, var dock enbart droskägare som körde själva med avbytare.

Sommartid var Södertälje en välbesökt stad med många badgäster och andra turister. Dessa bodde på de många pensionaten eller inackorderade hos familjer i staden. Behovet av persontransporter var stort och antalet droskor ökade. Som vanligt när en verksamhet blir lönande och efterfrågas, uppstod en snabb etablering och konkurrens. Myndigheterna sökte balansera utbudet genom att vara restriktiva med utdelandet av trafiktillstånd, men samtidigt var de medvetna om att det måste finnas ett visst antal droskor för allmänhetens behov.

Situationen komplicerades något av att det fanns både drosktillstånd, där innehavaren hade rätt att ta upp passagerare var som helst inom sitt trafikområde, och även s k hyrverk med stadstillstånd. De senare beställdes för sina körningar, oftast per telefon, och hade rätt till vissa körningar inom staden. Dock hade de inte rättighet att ta upp passagerare på gatan och köra dessa till annan plats. Hyrverksbilarna kallades stundom för Billiga bilar efter en organisation som fanns i Stockholm. De var 5 till antalet och ägarna samarbetade och konkurrerade starkt med droskägarna, framförallt genom lägre taxor.

En lokalförening bildas droskägarna, som var omkring 10 stycken, samarbetade även de inofficiellt. De brukade prata om sina gemensamma problem när de stod och väntade på körningar vid sina uppställningsplatser som var belägna vid Centralen och nära Svängbron vid Västra Kanalgatan. Slutligen fann de tiden mogen att organisera sig formellt. Av den anledningen samlades den 5 augusti 1924, sannolikt hemma hos Anton Warenberg. Närvarande var droskägarna N Winborg, E Nilsson, A F Magnusson, N Brostedt, E Carlsson och A Warenberg. Till detta första möte hade man kallat konsulenten vid Sveriges Trafikbilägares Riksförbund (S T R ), Anton W Andersson. Han redogjorde för riksförbundets uppgifter samt aktuella yrkesangelägenheter. Han föreslog att de närvarande att bilda en lokalförening som skulle anslutas till länsföreningen. Så skedde också. Den lokala föreningen fick namnet Södertälje Trafikbilägarförening. Den nya styrelsen kom att bestå av Ejnar Nilsson, ordförande, A F Magnusson, sekreterare, A Warenberg, kassör och K U Gustafsson som suppleant.


Södertälje Droskägareförening vid ett möte den 17 december 1925 beslöt man att ändra föreningens namn till Södertälje Droskägareförening. Samtidigt meddelades att magistraten hade gett föreningen rätt att ha en station vid Södertälje Södra med 2 bilar. Kioskinnehavaren där hade gått med på att föreningen skulle få ha en telefon i en avbalkning i kioskens lager mot att kioskinnehavaren avgiftsfritt fick använda telefonen.

På badhotellet hölls ett möte den 23 april 1926 och där antogs de stadgar en kommitté utarbetat och därmed hade Södertälje Droskägarförening officiellt bildats och av myndigheterna blivit godtagen som branschorgan.

Den länge debatterade kioskfrågan vid centralen tog ett stort steg framåt när ordföranden kunde meddela att Fru Uhrberg var villig att bekosta uppförandet av en kiosk där mot att föreningsmedlemmarna betalade av en summa till henne efter en uppgjord amorteringsplan. Man skulle ta kontakt med några byggmästare och höra efter om de var villiga att bygga en kiosk och då lämna kostnadsförslag. Vid nästa möte hade man fått offerter från Andrén Andersson på 1.000 kronor och från Henning Lundström på 975 kronor, varpå man antog Lundströms som byggmästare.

Droskägarföreningens verksamhet 1926 - 1932


När föreningen och dess verksamhet var väl etablerad hade man ett bekymmer som skymtar fram vid flera tillfällen. Det var hur allmänheten skulle komma i kontakt med bilarna. Tidigare hade man i flera fall ringt direkt hem till respektive droskägare och beställt körning. När man så fått den nya kiosken vid centralen, ville de anslutna droskägarna att telefonsamtalen skulle gå dit så att bilarna fick körning i tur och ordning. Det förekom att en del fick uppdrag genom bensinstationerna dit beställarna ringde.

Ganska snart blev man helt överens om att alla samtal skulle gå till kiosken. Något som komplicerade situationen var att man hade ett telefonskåp vid Västra kanalgatan och en apparat ute i Södertälje Södra (nuvarande Södertälje hamn).

Samt att man under mötet kom överens om att ha passning vid ångfartyget s/s Sirius ankomst från Stockholm under sommar säsongen, det bör nämnas att Södertälje då fortfarande var en välbesökt badort och många sommargäster kom med ångfartyget Sirius.

Samt att man skulle installera elektriskt ljus i kiosken vid centralen.
 

En åtgärd för att stärka föreningens verksamhet var beslutet om att slopa de privata skyltarna som fanns i bilarna med telefon nr hem till respektive droskägare och ersättas med skylt som kort och gott meddellade att beställningar sker på telefon genom att begära Droskstationen.

Då och då förekom diskussion om lämplighet att i kioskens lokaler spela kort under väntan på uppdrag .

Vid ett möte på stadshotellet i augusti 1927 togs frågan upp om droskägare och deras chaufförer hade rätt att köra hos konkurerande buss bolag på sin fritid. Mötet beslutade att sådant inte skulle få förekomma.

Ganska ofta behandlades klagomål från allmänheten på att det ej fanns vagnar att tillgå nattetid. Droskägare behandlade dessa klagomål seriöst och hutade åt de medlemmar som missköt sina pass, enär föreningen befarade att polisen skulle påtala vagnsbristen, vilket var ett kontraktsbrott. Ofta uteblev någon helt enkelt från ett nattpass då vederbörande ansåg att det ej var tillräckligt lönsamt att stå med bilen på avdelad plats.

 

Timlönen för en chaufför var 1932 70 öre


Stundom reagerade droskägarföreningen mot vad man ansåg som intrång i verksamheten. Vid flera tillfällen diskuterades hur man skulle kunna stävja oskicket att privat personer lät andra följa med i sina bilar mot betalning (tidig svarttaxi 1932).

Den pågående depressionsperioden gav återverkningar även på taxiverksamheten. För att stimulera människor att åka droska, kom man överens om att ge hotell och restaurangpersonal som ordnade körningar 5% på det inkörda beloppet. Kunde som ofta åkte med vagnarna kunde i en del fall slippa Dricks. En sådan flitig kund var Dr Wallgren med sina många sjukbesök.

Andra världskrigets kristid


Andra värdskrigets verkningar började att märkas även för droskbilarna. Man var tvungen att korta av passen pga. bensinbrist. Dessutom var man tvungen att höja taxan hela 30% då bensinpriset steg kraftigt, hela 21 öre litern… som ett resultat av bensin priset gjorde man kraftiga inskränkningar. Vissa grupper som läkare och myndighetspersoner, skulle ha förtur när det gällde körningar.

I augusti 1940 erfor man till sin förtjusning att pressbyrån skulle bygga en ny stor kiosk vid centralen och företaget erbjöd då droskägarföreningen få lokaler i anslutning till deras kiosk . pressbyrån avsåg att hyra ut ett stort väntrum med toalett till föreningen .

Gengasen var vid denna tid ett faktum och droskbilarna utrustades med dessa hjälpmedel. Gengasen var svår att tygla, trots att man på alla sätt sökte täta springor och se till att ledningar för gasen var täta. Hörde avbrända ögonbryn till vanligheten, vid tändande av grytan.

 

Egen lokal med telefonväxel


I slutet av 1945 stod telefonväxeln klar i det nybyggda kaplansgatan 3, föreningen anställde tre telefonister som skulle sköta telefonbeställningarna och tillsatte en föreståndare, Henning Rydén. Telefonisternas löner höjdes snart med 30 kronor till 250 kronor i månaden.

1948 tilldelas ett tillstånd till föreningen, på vilket man satte in en bil och finansiera detta med andelar på 400 kronor av delägarna.

Efter andra världskriget förnyade droskägarna sin vagnpark. Vid ett tillfälle köpte man 6 nya Fordar på en gång. Det nya vagnarna ses här omkring 1948 utanför Ford försäljaren på Järnagatan.

Under 1949 fick föreningen ett erbjudande att överta Gulfmacken och driva den, vilket avböjdes vid ett extramöte.

Vid årsmötet 1950 hade man besök av en representant för ett företag som presenterade en teknisk nyhet som skulle komma att få stor betydelse för droskrörelsen, nämligen bilradiosystemet. En nackdel var att de mobila enheterna, Dvs. apparaterna i bilarna slukade mängder med ström. Det skulle dröja ända till 1955 innan droskägarföreningen beslutade om inköp av AGA:s kommunikationsradioanläggningar. Telefonväxeln och dess bemanning var en fråga som ofta kom upp på dagordningen. Alla önskade den så effektiv som möjligt, men man ville samtidigt hålla nere kostnaderna. Dock beslöts vid årsmötet 1952 om anskaffning av en ny växel, då den gamla blivit tekniskt omodern.


Vid ett tillfälle ställdes ett förslag att telefonisterna skulle få betala för bomkörningar som förekom. Motionären ansåg att telefonisterna brustit i uppmärksamhet när det gällde exakt adressgivning, varför chaufförerna fått åka på måfå. Vid ett senare tillfälle kunde man dock tänka sig att gå så långt att man på föreningens bekostnad lät telefonisterna åka hem gratis efter avslutat nattpass.

Under 1960 - 1970 Talen växte stadsområden ut kraftigt vilket innebar en utökning av befintliga taxi tillstånd till det dubbla. Södertälje droskägareförening ändrar sedermera namn till Södertälje Taxi, ekonomiskförening, en fastighet inköptes 1982 på Erik Dahlbergsväg 23 och växeln på Klockarvägen flyttades till det nya huset. Efter att ha funnits på Kaplansgatan och Sveagatan dessförinnan. Då man delade upp stan med kanalen, Östra och Västra sidan denna delning finns dock ej längre kvar.

Växeln är idag uppdelad i fyra delar Företagstaxi, Skoltaxi, Färdtjänst och Övriga kunder. Idag har Södertälje Taxi ett av de modernaste trafikledningssystemen på marknaden, som är rikstäckande och har mobiltäckning över hela norden om så skulle behövas. Södertälje Taxi är idag ett aktiebolag. Med cirka 60 olika ägare och 100 fordon.

Källa: stadsantikvarie Göran Gelotte
Text : Conny Gustafsson & Christer Jonsson